Det är ju nog så att dem man älskar sårar man mest och tvärtom.
Så det är ju ett ganska så ömsesidigt förhållande, om jag riktigt tänker efter.
Kanske det är just därför jag älskar min släkt, varje dag lite mer, för att vi inte träffas så ofta. Allt får ett sorts rosa skimmer och jag kommer bara ihåg de fina med min släkt.
Det har ju även lett till att jag skaffat mig en ”fake familj” här på holmen…Igår fick jag en törn av en av dem. Han förstod inte ens hur hans ord sårade.
Jag får vara glad för att det går relativt snabbt över för mig. Även om det lämnar sina spår.
Och vissa saker är kardinalfel som inte går att rätta. Det händer väl lika ofta, som att en meteorit skulle landa på min dörrtrappa inbillar jag mig själv ivarjefall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag brukar säga att det är de goda vännerna man kan vara ärlig emot, även om det ibland kan såra den andra. Goda vänner hålls vänner fast det blåser lite i dörrarna emellanåt.
Samma är det säkert med släktingar, men kanske inte med surrogatfamiljer. Vem vet?
Skicka en kommentar