Vi uppfattas som högljuda, men egentligen så våra röster bara bärande. På riktigt!
Och ibland om vi skall berätta roliga saker,
så börjar vi skratta så åt hela "juttun".
Att ingen fattar vad vi försöker berätta;)
Men de gäller de flesta släktingarna jag umgås med.
Konstiga är att det även verkar gälla "nya"släktingar...
Kanske det smittar eller så dras man väl till liksinnade...
tisdag 28 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag saknar dej!
Bärande röster ár bra. Hellre det än en gra mus...
Skicka en kommentar